Amy Edmondson har ett lysande exempel på en av de mindre synliga aspekterna, som ändå har en avgörande betydelse. Bokstavligt talat.
Exemplet nedan är en förenkling av Edmondsons egen presentation, som baseras på data från hennes egna studier inom sjukvården.
Tänk dig att du är allvarligt sjuk och fick välja mellan 3 olika sjukhus som skulle kunna rädda ditt liv. För att hjälpa dig göra rätt val får du en översikt över antalet anmälda fel.
- Sjukhus A har 7 rapporterade fel
- Sjukhus B har 2 rapporterade fel
- Sjukhus C har 24 rapporterade fel
Om ditt liv stod på spel, vilket sjukhus skulle du då välja?
Logiken säger såklart sjukhus B. Det verkar som att de har ordning på sin verksamhet. Sjukhus C däremot ser ju ut att ha noll koll.
Fast är det så?
I verkligheten ligger det som du kanske har gissat till på rakt motsatt sätt. Översikten säger nämligen mycket lite om säkerheten på de olika sjukhusen – däremot säger den väldigt mycket om hur pass villiga medarbetarna är att rapportera fel och utmaningar som finns på arbetsplatsen.
Beskrivningen blir tydligare om vi omformulerar frågan lite.
Om ditt liv stod på spel, skulle du då välja det sjukhus där flest eller minst antal fel har rapporterats?
På sjukhus C har det rapporterats många fler fel än på de andra sjukhusen. Det tyder på en arbets- och ledningskultur med hög psykologisk trygghet, där det finns utrymme för att påpeka fel och visa på områden som eventuellt kan förbättras.
Resultatet är långt fler möjligheter att åtgärda felen, få ordning på skeva processer, bättre samarbete mellan kollegor och i slutänden också bättre behandling av patienterna.
Du tänker kanske att det naturligtvis inte är i alla branscher som psykologisk trygghet så direkt handlar om liv och död. Och du har rätt, till en viss del.
Om organisationen ignorerar den psykologiska tryggheten och den psykosociala arbetsmiljön så riskerar man i bästa fall stagnation i organisationen – i värsta fall en långsam död.